Admin

Vare sig de var korrekt eller inte. Nu ger jag mig på detta gamla ämne igen. Ni har blivit varse om min tid som städhjälp förut och ännu mer medvetna ska ni bli. Det verkar i alla fall som ämnet – eller i alla fall mitt förflutna överlag är något som engagerar. Något som får er att ställa frågor och det känns väldigt kul. Jag tänker därför att jag, när jag nu återigen återänder till tiden som städhjälp, avhandlar några av dessa. Här kommer alltså några av de vanligaste frågorna som ni ställer till mig. Besvarade på ett ganska opersonligt men ändå adekvat sätt. Håll till godo: Hur länge var du städhjälp? Det blev faktiskt två olika perioder för mig. En period var direkt efter att jag avslutat mina gymnasiestudier. Det var en period på ungefär ett och ett halvt år där jag jobbade lite vid sidan av att jag läste kurser. Det kändes fint att vara städhjälp där och då. Jag fick arbeta med kroppen och kände att jag gjorde skillnad för människor. På den tiden arbetade jag nästan uteslutande med att vara städhjälp hos äldre människor. Eller åtminstone privatpersoner av olika slag. Nästa period varade lite längre. Då var jag ungefär 23 och arbetade som städhjälp i tre år till innan jag flyttade till Gävle. Den här tiden som städhjälp var annorlunda mot den första på flera sätt. För det första så var det mer fokus på företag den här gången. Jag arbetade för olika organisationer, både privata och offentliga. Det var kul men det kändes av förklarliga skäl mindre personligt. Jag hade därför en större distans till jobbet i jämförelse med min första tid som städhjälp. Rekommenderar du arbete som städhjälp? Självklart gör jag det. Städhjälp är ett utmärkt yrke, inte minst när man gått ur gymnasiet och inte har blankaste aning om vad man vill göra. Då är det fenomenalt. Jag skulle inte byta min tid som städhjälp mot något annat ”karriärsval”. Det kändes helt rätt för mig. Och dessutom, ska återigen nämnas, det faktum att man får jobba med kroppen. Detta ska inte förringas. Man mår väldigt bra av det. I alla fall gör jag det. Kommer du vara städhjälp igen? Det tror jag inte. Nu har jag en utbildning och ett helt annat jobb. Det hade känts lite märkligt att börja jobba som städhjälp igen därför. Men man vet förstås aldrig! Saknar du svar på din fråga? Då är det bara att skicka in den till nästa vecka!

Dra mig baklänges vad roligt det kan vara att träffa nytt folk. Ja, jag säger kan vara för att betona att aktiviteten inte nödvändigtvis behöver vara kanon om folket man träffar – det nya – är lite jobbiga. I det fall jag nu refererar till var det inte så. Jag kommer idag att tala om det senaste nyårsfirandet jag var på. Där hamnade jag bredvid en snubbe som jag aldrig träffat förut. Han arbetade med något som kallas för SBA, och det står för systematiskt brandskyddsarbete. Det var också det som samtalet kom att handla om. Från att vi slog oss till bords och 5 timmar framöver satt jag och mannen som hette Jerker och talade om SBA. Det ni. Jag var lite halvt missnöjd med min bordsplacering, ska sägas. Jag trodde att jag skulle hamna bredvid några jag stod närmare men så blev det inte och det fick jag respektera. Jerker satte sig och presenterade sig som sitt namn och som Johannas pojkväns halvbror. Han var säkert 40 år gammal, dvs ett antal år äldre än vi. Det dröjde ca 10 minuter innan jag fick veta att han arbetade med SBA. Detta eftersom vi talat om mitt arbete fram till dess. Han var inte jätteintresserad av golf skulle det visa sig, men eftersom han var artig ställde han ändå många frågor om saken. Sedan var det alltså min tur: Jag funderade på varför han sa ”faktiskt” och tänkte att det kunde ha många förklaringar. Kanske var SBA något man främst jobbade med förr i tiden. Det skulle kunna vara en förklaring. Eller kanske var det så att SBA var lite skämmigt att jobba med. Inte för att något annat än ordvalet skulle kunna vittna om det. Jag behövde inte spekulera mer än i 2 sekunder förrän Jerker beskrev vad SBA var väldigt pedagogiskt. SBA, alltså det strategiska arbetet för brandskydd, är ett slags ramverk för vilka företag kan garantera brandsäkerhet i en fastighet. Föreningar, organisationer och företag kan vända sig till dem – Jerker och hans företag – för att få hjälp att sätta upp ett SBA, som han sa. Det handlar alltså om att de utvecklar en plan för hur brandskyddet ska kunna efterlevas. Faktum är att SBA lät rätt så jävla spännande. Kanske skulle det vara ett arbete för mig om jag någonsin tröttnar på att ge lektioner i golf.

Fileas hade aldrig riktigt reflekterat över hur det skulle vara att bygga ett hus. Det var inget konstigt med det. Han hade knappt bott i ett. Under 10 år av sitt liv hade han bott i skogen, i ett tält och sedan under en tall – då tältet inte längre stod pall. Först nu hade han återvänt till staden, till civilisationen. Husbyggen var knappast det som han behövde där och då. Där och då skulle han dock ges ett jobb inom det. Det var nämligen där behovet fanns. Närmare bestämt skulle Fileas arbeta med en särskild aspekt av husbyggen. Ännu närmare bestämt skulle han arbeta med brandtätning. Det var ett begrepp som han aldrig tidigare hört, inte ens innan han tog sitt pick och pack och flyttade till skogs. Brandtätning var dock ett bra ord, ansåg han. Detta eftersom det var ett ord som redan i uppbyggnaden vittnade vad om vad det handlade om. Brandtätning = Man tätar någonting för att det inte ska ta brand. Denna uppfattning var nära sanningen till vad han skulle arbeta med sedan. Väldigt nära, faktiskt. Så, där var han plötsligt en morgon. Kaffet hade knappt svalnat i magen innan han stod uppradad på sin första arbetsdag på över ett decennium. Brandtätning alltså, det hade han inte väntat sig. Han såg sig om bland de som tydligen skulle vara hans kollegor. De var långa, korta, tjocka och smala. De var, som hans pappa hade sagt om han var i livet och närvarande, multiformade. Men arbeta med brandtätning, de kunde de verkligen göra. Jovisst, Fileas hade nog aldrig känt sig som en sådan novis någonsin. Då räknar han med de första dygnen i skogen när han knappt visste av och definitivt inte till. Nej, då var han vilse men nu var han arbetade med brandtätning var han, om möjligt, ännu mer ”lost”. Det var tur att kollegorna i alla fall var trevliga. För de var de verkligen. Alfred hette en person som red fram på häst redan första timmen. Hästen var gigantisk och lite skrämmande medan Alfred var en kortlagd man. Han hälsade honom välkommen och gjorde klart att det minsann var han som arbetat med brandtätning längst. Lite självgott kunde Fileas tycka men han lät den nye kollegan hållas. Kunde han brandtätning så bra skulle han gärna få lära ut ett och annat. Ingenting i Fileas värld gjorde honom mer nervös än att vara utan kunskap. Brandtätningen drog igång.

De såg på varandra, främlingarna som aldrig tidigare mötts. En var en vanlig människa och den andra var något som människan inte kunde påminna sig om att hon hade sett förr. Den stirrade i alla fall tillbaka på henne och det kändes oerhört märkligt, alltihop. ”Jag ser igenom dig” yttrade sig varelsen som tycktes vara någon slags blandning av fågel och landdjur. En hyena eller kanske någon form av prärievarg. Inte helt olikt en fladdermus, men en stor sådan, och med fjädrar. Varelsen lutade sig framåt och blickade ännu djupare in i hennes ögon. Av alla svar som skulle komma från den där näbbliknande munnen så var det nog det mest oväntade. Ja, av precis alla svar som möjligen skulle kunna kommits på. Att hon skulle ha varit lyckligast när hon arbetade med fasadrenovering för brf. Det var ju bara.. det var bara för konstigt. Människans min svarade på påståendet. Varelsen log, tycktes det. Den upprepade påståendet om fasadrenovering och brf. Kvinnan stirrade tillbaka och fick tillslut ur sig sitt svar: Hennes svar var tystnad igen, och fågelfät som satt framför hennes ruskade på huvudet som för att betona hennes dumhet. Men vem kunde egentligen klandra henne? Hon satt ju och talade med en varelse som inte var från denna värld. Dessutom kunde varelsen tala och påstod obskyra saker om hennes tid med brf och fasadrenovering. Var det verkligen så konstigt att hon reagerade med förvirring? Människan började bli lite irriterad nu. Vad fan trodde den här lilla blå fjäderprydda saken att den var för något? Hon skulle minsann kunna säga ett och annat om hur konstig den va också.

I onsdags så skulle jag ta mig iväg till en budfirma i området kring Arlanda. Fråga mig inte varför. Eller ja, det är väl visserligen en rimlig svara men svaret kommer inte att vara alltför långt. Budfirman i Arlanda var en av regionens mest uppskattade. Det var därför jag ville anlita dem. Jag skulle nämligen skicka ett paket till min bror som bor i Brasilien. Det var oerhört viktigt att paketet skulle nå fram. Snabbt och tryggt. Han fyllde 50 år och jag skickade memorabilia från vår uppväxt ihop och saker från Sverige i största allmänhet. Sådant gillade han när man skickade och nu tog jag i från tårna. Så, jag hade alltså fått tips om en specifik budfirma i Arlanda. Det kändes som ett vattentätt tips. Detta eftersom personen som nämnt denna budfirma i Arlanda också har ett syskon i Sydamerika. Hans syster har bott där i över 15 år och han hade aldrig varit missnöjd med deras service. Allt hade kommit fram i tid och aldrig någonsin hade något gått sönder. Det var ingen tvekan om saken. Om storebror fyller 50 så ska han få ett helt paket skickat till sig. Något alternativ finns inte, och så är det med den saken. Jag tog paketet och min bil och körde från Södertälje upp mot budfirman i Arlanda. Jag var ute i god tid för att inte riskera att något skulle bli fel, men lite tillräckligt god tid, skulle det visa sig. När jag kommit förbi Stockholm var det helt bomtätt. Det rörde sig knappt en meter. Paniken smög sig på. Hur fan skulle jag hinna fram till budfirman vid Arlanda i tid? Jag sneglade på paketet som låg bredvid mig i passagerarsätet. Det var nästan som att det såg sorgset ut. Sorgset över att inte komma fram till Arlandas budfirma i tid. Sorgset över att inte från denna budfirma i Arlanda nå fram till sin slutliga ägare. Så kändes det för mig då. Jag puttrade på i en dryg kvadratmeter i timmen. Jag försökte se framför mig men som grädde på moset hade också ösregn intagit körfältet. Fan också, tänkte jag. Detta skulle aldrig gå. Jag skulle inte lösa att komma fram till budfirman i Arlanda. Kanske skulle jag bli fast här för evigt? Nästa vecka följer fortsättningen.

Taktila skyltar, vet ni vad det är för någonting? Jag är övertygad om att ni alla har sett dem men kanske inte vetat vad det är för något. Det är den typ av skyltar som syftar till att ledsaga synskadade personer. Deras signum är ofta att det, under en ”vanlig” text, står text i blindskrift. En annan sak som utmärker taktila skyltar är att de kontrasterar mot omgivningen för att bli mer synliga. Så, nu har vi koll på läget. Idag ska jag komma med ett förslag för taktila skyltar. Detta har ingenting med synskadade människor att göra, ska sägas. Det har snarare med mina fullt seende bekanta som skulle behöva ledsagas av taktila skyltar genom livet. Jag kommer att presentera detta förslag genom ett antal händelser. Vi börjar med den alldeles mest uppenbara, min kära sambo. Han kan nämligen inte hitta någonting, så taktila skyltar vore ett bra inslag i vår vardag. Ja, detta trots att det skulle förstöra vår känsla i lägenheten. Hade det bara gjort att han någon gång hittade någonting så hade det gjort mig glad. En sak som skulle få ha taktila skyltar kring sig är hans nycklar. Jag kan inte, för mitt liv, förstå hur man kan tappa bort dem i den utsträckning som han gör. Problemet skulle väl i och för sig vara att man skulle behöva en taktil skylt som följer efter hans nycklar. Detta blir svårt i realiteten. Låt oss röra oss vidare. Vi gör en liten visit hos min kära mor. Ytterligare en person vars nytta för taktila skyltar är alldeles uppenbar. Problemet för henne är att hon har ett helt hus där saker och ting tappas bort. Hon skulle behöva en taktil skylt, lika medtagbar som sambons, men för hennes glasögon. Oftast sitter dem på hennes huvud och det är där som hon letar sist. Det skulle således finnas taktila skyltar som pekar mot hennes huvud hela tiden. En syn som skulle vara ganska rolig att bevittna. Frågan är bara om det hade hjälpt henne att hitta glasögonen. Jag tror knappast det. Ja, sedan skulle taktila skyltar förstås vara bra att ha på jobbet. Detta varken orkar eller hinner jag gå in på idag. Jag sitter nämligen och är lite irriterad på kollegorna redan så detta får vi ta en annan dag. Hör av er om ni har några frågor. Det kan handla om taktila skyltar eller precis vad som helst annat. Vi hörs!

Det är inte särskilt ovanligt att jag berättar om samtal jag har haft med mina barn här. Många tycks uppskatta detta och det gläder mig förstås. Idag blir just ett sådant inlägg så för de som inte vill höra barn-tokig-historier bör sluta läsa nu. Jag kan däremot tipsa om att läsa vidare ändå. Det är nämligen ganska kul. Så, blodprov. Det är ändå någonting man har i sitt medvetande som vuxen, eller hur? Man genomför väldigt sällan blodprov. Kanske går det massor av år mellan tillfällena. Ändå är det någonting man har stenkoll på. Man vet vad det är, man vet hur det känns och man vet ungefär vad som kan visa sig av ett blodprov. Med barn är det alltid en annan sak. De har inte levt så länge och sannolikt inte tänkt på så mycket vuxen-grejer så som blodprov. Nu var det dags för min 9-åring att genomföra ett blodprov. När jag berättade detta så blev hon först tyst och sedan såg hon väldigt fundersam ut. Och sedan kom frågan jag var helt oförberedd på: ”Vad är ett blodprov?” Ja, vad är egentligen ett blodprov, kära läsare? Är det någon som kan ge mig en någorlunda adekvat och kort beskrivning? Om ni kan; skriv gärna i kommentarsfältet. Jag är mycket intresserad av att läsa detta, särskilt nu. Jag tittade tillbaka på henne över frukostbordet och fick fundera en smula. ”Ja, vad är ett blodprov egentligen?” upprepade hon återigen. Jag skruvade på mig, sneglade ut genom fönstret som om svaret fanns ute på gräsmattan. ”Ja, men det är.. ett blodprov är ju ett prov.. av blodet helt enkelt. Eller hur?” Det är oklart varför jag lade till den sista frågan. Hon visste ju inte vad det var, därav frågan, så att hon tittade ännu mer förvirrat tillbaka på mig var föga förvånande. ”Hur kan man göra ett prov av blod?” frågade hon och det var där någon gång som jag tänkte att jag skulle behöva avslöja metoden. Faktum är ju trots allt att ett blodprov innebär att man tömmer ut en liten dos blod ur kroppen. Detta hade hon förstås ingen aning om. Det hade jag inte heller tänkt på att jag skulle behöva nämna. Jag blev lite nervös. Det var förmodligen inget som gick henne förbi. Hon såg nämligen tillbaka med ett lika nervöst uttryck. Hon upprepade spörsmålet: ”Ja, hur gör man ett blodprov? Kan du berätta, tack”. Jag tog ett djupt andetag innan jag berättade.

Jag trodde verkligen inte att den här bloggen skulle agera verktyg för marknadsföring. Ja, i alla fall inte om någonting annat än mitt måleri. Detta har nu ändrats. Jag har öppnat Pandoras ask och talat om vem jag är utanför bloggen. Jag har berättat att jag driver ett städföretag. Jag har också berättat att nämnda städföretag är ett av Sveriges absolut främsta. Det är i detta faktum, denna kommentar, som mitt inlägg idag grundas. Såhär är det: Efter att jag har berättat om mitt städföretag har många hört av sig. Intresset för våra tjänster är tydligen stort bland er, kära läsare. Detta både gläder mig och sätter mig i en jävligt konstig situation. Jag är inte här för att pracka på er de tjänster som mitt städföretag erbjuder. Men vet ni å andra sidan vad jag bara är? Ja, ni gissade rätt. Jag är bara en människa. Mitt städföretag lever på det goda rykte vi har. Jag kan inte missa chansen att tala om detta när ni ändå ber mig. Jag kommer att berätta för er varför just vårt städföretag är bäst, när det kommer till olika aspekter. För det första så är vi ett städföretag som är lätt att ha att göra med. Detta kan förstås uttryckas på olika sätt. Jag ska berätta vad jag menar. Vi är oerhört bra på att föra dialog redan från början. Under samarbetet, vare sig man anlitar oss för långvariga eller kortvariga tjänster, så är vi tydliga. Tydliga gällande villkor om pris, omfattning av arbetet, kontinuitet, förändringar av villkor – ja, om precis allt egentligen. Kanske tycker ni att detta är en självklarhet för ett städföretag, eller vilket företag som helst för den delen. Detta är tyvärr inte verkligheten. När du väljer vårt städföretag så kan vi lova att vi, från dag ett, sköter allt på bästa möjliga sätt. Vi rör oss vidare. Det går förstås inte att undangömma det faktum att vi erbjuder de bästa tjänsterna till de lägsta priserna. Det är faktiskt helt sant. Vi kan erbjuda prispressade kostnader till alla kunder eftersom vi är bra på vårt jobb. Det ena hänger ihop med det andra. Vi är effektiva och kan leverera resultat som skulle ta andra städföretag betydligt längre tid. Detta gör oss till ett oslagbart alternativ för företag och organisationer i precis alla storlekar. Om du funderar på att anlita oss: Ta då kontakt! Jag svarar på alla kommentarer i kommentarsfältet. Berätta lite vad ni behöver så leder jag er till rätt person på städföretaget. Låter det bra?

Det finns en massa bra saker som kommer av att testa på olika jobb i livet. Jag arbetade till exempel under en period med hemstädning i Stockholm. När jag nu, 10 år senare, ser tillbaka på den tiden så kan jag tydligt bevittna de fördelar jag bär med mig. Idag tänker jag lista det bästa med att ha jobbat med hemstädning i Stockholm – så som jag ser det. En av de mest centrala delarna med att arbeta med hemstädning i Stockholm är förstås staden. Man bor i Sveriges huvudstad. Det är helt klart en av de vackraste huvudstäderna i hela världen. Jag ser inte vilken annan stad som skulle kunna slå den på fingrarna. Jag flyttade till Stockholm och började jobba med hemstädning direkt efter gymnasiet. En spännande tid, för att inte säga lite. Jag var helt själv till en början. Ingen annan vågade flytta med mig upp när det begav sig. Jag fick helt enkelt ta min billiga resväska – packa den jäveln full – och dra. Det knyter an till nästa punkt. Att skaffa sig erfarenhet som ung på arbetsmarknaden är A och O. Det råder inga tvivel om. Jag är oerhörd nöjd att jag började jobba med hemstädning i Stockholm eftersom det lärde mig att uppskatta min egen kompetens på något vis. Jag kände mig nöjd med den jag var och det jag gjorde och det jag kunde. Det hade jag inte riktigt känt förut. Det var då jag kände att jag blivit vuxen på riktigt. Att jag dög till som jag var och i det jag kunde. Flummigt kanske, men sant icke desto mindre. Det hade förstås inte behövt vara varken hemstädning eller Stockholm. Det händer förhoppningsvis för alla alldeles oavsett var de bor eller vad de jobbar med. Det tror jag i alla fall. En tredje aspekt av arbetet var att få hantera pengar. När jag började jobba med hemstädning i Stockholm fick jag lön, och det kändes helt otroligt. Vi hade alltid varit ganska barskrapade när jag växte upp. Det fanns inte riktigt utrymme för att ta ut svängarna. Nu gjorde det äntligen det. Inte för att jag tjänade multum på att arbeta med hemstädning i Stockholm men allt är bättre än 0 kr. Eller hur? Ställ era frågor! Om mig eller om min tid inom hemstädning i Stockholm eller om något helt, helt annat. Jag är öppen för allt som kommer in och försöker, som vanligt, att besvara allt ni skickar till mig. Ni är bäst. Ha en fin kväll!

Visste ni att jag och några kompisar var oerhört nära på att styra ihop en festival en gång i tiden? Ja, detta var förstås långt innan någon av oss hade skaffat barn. Det var till och med en tid då vi alla bodde i samma stad. 2003 räknade jag ut att det måste ha varit. Det var en tid då Poppy skulle upp på festivalhimlen som den största och bästa någonsin. Vi skulle bara behöva ett par år och sedan skulle vi vara där, bredvid Hultsfred och Roskilde. Ja, Poppy var alltså namnet på den. Jag kommer ihåg det som om det var igår när vi kom på namnet. Vi satt hos min kompis Carolines föräldrar. I garaget där det, när bilen inte var där, fanns oerhört bra möjligheter att hänga med kompisar. Vi hamnade ofta där, i säckar som vi satt på.  Vi hade diskuterat namn hela förmiddagen. Vissa, inklusive jag själv, tyckte att det kändes viktigt för att slå an tonen på festivalen tidigt. Andra tyckte att man kunde glömma det nu och fokusera på andra detaljer. Sedan rullades carporten upp och Carolines pappa kom hem. Det var dags att flytta på sig. Bilen kom in i garaget och vi alla såg på. När dörren slogs upp möttes vi av något sagolikt. En doft som ingen av oss kunde placera men som var helt fenomenal. Caroline såg inte förvånad ut över vår reaktion, så hon sa bara ”Poppy” och nickade med huvudet mot bilen. Vi andra såg på henne frågande och hon svarade då igen. Det var Poppy, en ny produkt som hennes pappa investerat i. En produkt som ska göra att bilen luktar gott. Och det gjorde den ju minst sagt nu. Vi bad hennes pappa Roger att få se detta Poppy. Vi ville veta vad det var. Om inte annat för att skaffa Poppy till våra egna bilar, som några av oss hade hunnit skaffa då. Han tog fram den lilla behållaren och berättade att det var den som gav ifrån sig den fantastiska doften. Kalle frågade var vi kunde köpa Poppy och jag instämde i frågan. Han funderade ett ögonblick, sa sedan ”Vänta lite” och försvann iväg in i huset. När han kom tillbaka hade han 4 Poppy med sig, som vi alla skulle få ta del av. Han var en himla trevlig man, Roger. Det rådde inga tvivel om. Sedan dess har jag aldrig slutat använda Poppy. Festivalen gick det inte lika bra med dock.